Pennskaft kallades de kvinnor som arbetade som
journalister i början av 1900-talet. En del säger att det var ett
feminint alternativ till slanguttrycket murvel. Många säger att det
var menat som ett skällsord. Men klart är att kvinnorna stolt
kallade sig själva för "pennskaft".
Skillnaderna mellan kvinnor och män inom journalistyrket var
tydliga på den tiden. (Idag är särbehandlingen oftast mer
svårgenomskådad.) Pennskaften hade till exempel bara hälften i
lön mot vad manliga journalister tjänade då. De fick ofta jobba
med "kvinnospalter" eller "kvinnosidor" i tidningarna – och då som
nu sågs "kvinnomaterial" som lågstatusjobb. Pennskaften ville få
jobba med allt nyhetsmaterial.
Det fanns alltså ett behov av att stödja varandra. Därför bildades
flera lösa nätverk mellan pennskaften i början av 1900-talet. Det
mest kända är Ligan. Men trots att Ligan är känd, vet ingen helt
säkert när den bildades, eller exakt vilka som egentligen ingick i
den. Troligen bildades Ligan 1909 eller 1910.
Den mest kända av Ligans medlemmar var Elin Wägner. Hon var
antagligen också en av initiativtagarna. Andra var bland annat:
Elin Brandell, född Henriques (1882-1963)
Cèlie Brunius, född Cleve (1882-1980)
Elisabeth Krey (1878-1965)
Vera von Kræmer (1878-1940)
Ellen Landquist (1883-1916)
Agnes Lindhagen, född Byström (1885-1968)
Gerda Marcus (1880-1952)
Ester Blenda Nordström (1891-1948)
Ellen Rydelius (1885-1957)
Medlemmarna i Ligan träffades ibland hemma hos varandra,

ibland på sitt stamfik, Söderbergs konditori på Hamngatan i
Stockholm. Vartefter tog de in fler medlemmar i Ligan. Även när
flera slutat på tidningarna och blivit frilansjournalister eller skrev
böcker fortsatte de vänskapen med varandra, oftast resten av livet.

Pennskaftens biografdrama

Soaré för utlandsresor
Ligans mest utåtriktade aktion var en soaré. Varje år delade
Publicistklubben ut ett resestipendium – till manliga journalister.
Pennskaften hade ofta bättre språkkunskaper än sina manliga
kollegor, de flesta hade studerat, men de hade alltså inte en chans
på de eftertraktade utrikeskorrespondentjobb som resestipendierna
innebar.
En vinterkväll 1911 bestämde sig Ligan för att skaffa fram pengar
som kunde bli grund till ett resestipendium för kvinnor. De skulle
ordna en soaré, och visa en film som de själva skulle spela in, om
en kvinna som sökte, och fick, jobb som journalist. Filmen hette
Hon fick jobbet eller Exkonung Manuel i Stockholm. Elin Wägner
fick skriva manus med hjälp av Ellen Landquist, som också spelade
huvudrollen. (Det blev en av de första filminspelningarna i
Sverige.) Dessutom bad de några av dåtidens kändisar att
uppträda. Kvällen blev en succé.
Från 1913 delades Pennskaftens resestipendium ut, och det
betydde mycket för dem att få prova att jobba som utrikeskorrespondenter.

Rundbrev
Ellen Rydelius brukade skicka "rundbrev" till de övriga i Ligan. Det
här var ju långt före mejl och internet, så det fungerade så att hon
skickade brev till en av de andra, som sedan skickade vidare brevet
till nästa i tur, troligen mest via bud till varandras tidningar. Såna
brev finns bevarade från 1931, 1934 och så sent som 1956.

https://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm