Koleran 1834
År 1834 drabbades Sverige av koleran för första gången och under sommaren och hösten det året skördade sjukdomen mer än 12 600 människoliv i Sverige.
Kolerabakterien är någon tiondels millimeter stor, men kan döda en människa på några få timmar. Sommaren 1834 kom den för första gången till Sverige. Kolera hade funnits i tusentals år i Gangesdeltat, men på 1810-talet tog den sig ut i världen med förödande verkningar. Europa härjades svårt i slutet av 1820-talet och därefter spreds sjukdomen till Norden.
https://www.gu.se/nyheter/kolerans-harjningar-pa-1800-talet-stallde-krav-pa-battre-hygien
En av de första som dog i Stockholm var den mjölnaren
far till den första Taxénaren
...sen kom den till Enköping
Vårfrukyrkans begravningsplats mot staden, hade varit alldeles för liten för att tillfredställa behovet, så man byggde ut den mot norr och utbyggnaden blev klar sommaren 1840, men i och med när koleran kom till staden anlade man en speciell kolerakyrkogård på Gröngarn
se :Enköpings kyrka jämte dess präster klockare och organister av E.W. Eriksson 1903 sid 31
En cirkulärskrivelse från KMt och Landshövdingen krävde att åtgärder med anledning av hotande kolerafarsot. I staden måste man då inrätta sundhetsnmnd. Man hyrde också borgmästare H W Carlssons gård på Gröngarn, reparerade den och inrättade de ntill kolerasjukhus, vartill anförskaffades sängar och sängkläder liksom även en sköterska. I oktober 1834 utbröt kolaren även i Enköping , tyvrr vid en tidpunt,då man saknade stadsläkare i staden. På landshövdingens förslag gick borgerskapet med på att höja lönen för stadsläkaren, men då det visade sig att två kvalificerade personer sökt tjänsten på gamla villkoren lät man bli att verkställa löneförhöjningen. Koleran 1834 märks i ett ökat antal avlidna under året, men någon större befolkningsavtappning var det ingalunda frågan om. 1836 uppfattades faran för ett uppblossande av epedemin som hel överstånden, varför hyreskontraktet på sjukhuset på Gröngarn uppsades.
Enköpings stads historia II 1979 sid 182
Men var begravdes de döda i epedemin?
Var begravdes de döda ?
i Stockholm
Koleraepidemin i Stockholm, som ägde rum mellan augusti och oktober 1834,[1] var en del av den andra kolerapandemin. Det var den första av flera koleraepidemier i Stockholm under 1800-talet.
Förlopp
Koleran spred sig till Stockholm genom tullaren Emanuel Malmberg, sedan han återvänt från en inspektion av fraktfartyget Mitchell från Hull i England. Sjukdomen spreds i förorenat vatten, och skyddsåtgärder försvårades genom den dåliga hygien som förorsakades av de dåliga bostadsförhållandena i det dåtida Stockholm.
Tillfälliga kolerajukhus inrättades, bland dem militärkasernen på Östermalm 1:17.
Värst gick farsoten fram över Ladugårdslandet. "Inom flera smärre hus bortrycktes hela personalen, och vid åtskilliga gator inom nämnda församling syntes befolkningen försvunnen och allt öde", skrev Christian Stenhammar.[2]
Kronobageriet är den enda kvarvarande byggnaden från Ladugårdslandets 1600-tal.
Även Stockholms slott hemsöktes av farsoten. Bland de församlade ständerna uppstod frågan om riksdagens upplösning. Men kung Karl XIV Johan frågade: "Skall jag i nödens stund övergivas av ständerna?" Riksdagsmännen ansåg det också "olämpligt att giva exempel av klenmodighet".[2] Det gick nämligen rykten inom staden om att sjukdomen berodde på att de rika låtit förgifta de fattiga för att slippa underhålla dem. Och ryktena tog fart. Upphetsade folkmassor sammangaddade sig och rådslog om att sätta eld på sjukhusen. Hade riksdagsmännen givit sig av från staden så ansågs faran för folkupplopp bli överhängande.[2]
Riksdagen fortsatte alltså sitt arbete, även om många ledamöter valde att lämna staden eller hålla sig hemma. I stället för att låta skrämma sig som korporation betraktad gick ständerna till ytterligheten att upphäva de vidtagna avspärrningsåtgärderna, med hänvisning till att de förhindrade kommunikationsmedlen. Detta beslut byggde på rekommendationer av de medicinska auktoriteterna, som tvärsäkert förklarade att smittan överfördes genom luften och inte genom personlig beröring – en smittoteori som fick högst olycksbringande följder.[3]
Bland de uppskrämda folkmassorna spriddes sedan nya rykten. Det påstods att man på sjukhusen gav patienterna gift för att fortast möjligt bli av med dem. Kronprins Oskar bekämpade dessa rykten genom att själv besöka sjukhusen. Fick han se någon patient som inte vågade ta medicinen, kunde det hända att han själv i allas åsyn tog och svalde medicinen.[4]
Följder
Utbrottet resulterade i över 3 000 döda (hälften av de insjuknade avled; omkring 120 dagligen). De sjuka avled i så snabb takt att kistor eller gravplatser inte räckte till, och kolerakyrkogården i Gullmarsplan och bredvid Skanstullsbron användes för massbegravningar under denna tid.
Bland farsotens offer i huvudstaden märktes general Anders Fredrik Skjöldebrand och den preussiske ministern von Tarrach.[4]
https://sv.wikipedia.org/wiki/Koleraepidemin_i_Stockholm_1834