Torp och torpare

Det är mycket vanligt att man stöter på begrepp som torp och torpare när man håller på med släktforskning. Däremot är nog inte alla helt klara med vad detta innebär. Att torpare var en person med ett mindre lantbruk är nog de flesta medveten om men inte mer.

Begreppet torp har genom tiderna haft olika innebörd

På medeltiden var ett torp eller avgärdstorp en gård som anlagts på byns mark men avskilts som en självständig enhet. Under 1500-talet kallades ett enstaka nybygge som byggts på en bys allmänning och låg lite för sig, för torp. Skattemässigt var ett torp en jordlägenhet som var otillräcklig att sätta i mantal men tillräcklig att åsättas ränta. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. 1600-taletFrån 1600-talet kom begreppet torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet. Den var oftast belägen på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Systemet med torp och torpare blev då ett sätt för de större godsen att tillförsäkra sig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet varje år utföra att antal dagsverken på godset. Torpen blev med andra ord en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar. Man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom. Torpen var inte skattlagda. Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. De var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Torparna däremot hade egen bostad, kreatur med tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes. Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp vars innehavare var skyldig att biträda med visst skogsarbete. Under indelningsverket dagar fanns även en annan typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och båtsmanstorp. Ryttartorpen ingick i rusthållet som tillhandahöll ryttare till kavalleriet. Soldat- och båtsmanstorpen ingick i det ständiga knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade till uppgift att rekrytera och underhålla knektar respektive båtsmän. Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860-talet, omkring 100.000. Efter laga skiftet 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar. Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen. En torpare var med andra ord en småbrukare som inte ägde jorden utan arrenderade den och betalade arrendet genom att utföra ett antal dagsverk på markägarens gods. Torparen var en landbo med med ärftlig besittningsrätt (åborätt). Vad som skiljde torparen mot övriga landbor var att torparen betalade arrendet med dagsverken.

Hänvisning :  https://www.hhogman.se/torpare-bonder.htm